Överlägg

20: Peter Gulacsi fumlar i Salzburg (2014)

Ett så kallat definierande ögonblick
Foto: Fabian Kruuse

Ett existentiellt och ödesmättat drama i två akter, där den andra akten utspelar sig en vecka efter den första. Här återges endast första akten.

Dramatis personae:

Peter Gulasci, huvudpersonen, ungersk målvakt i österrikiska RB Salzburg, 24 år gammal

Franz »Fränky« Schiemer, rutinerad mittback i RB Salzburg, fyrfaldig österrikisk mästare

Jonathan »Johnny« Soriano, spansk anfallare i RB Salzburg, relativt nyligen inköpt från FC Barcelonas B-lag

Christoph Leitgeb, rutinerad mittfältare, och ende RB Salzburg-spelare som varit med alla säsongerna man misslyckats med att kvala in till Champions League

Sadio Mané, senegalesisk yttermittfältare i RB Salzburg, på väg bort från klubben

Adolf »Adi« Hütter, nyanställd tränare för RB Salzburg sedan någon månad tillbaka

Filip Helander, ung mittback i Malmö FF, Kvarnby IK som moderklubb

Emil Forsberg, ung norrländsk mittfältare i Malmö FF

Markus Rosenberg, kapten och härförare i Malmö FF

Markus Halsti, finsk innermittfältare i Malmö FF, filosof och tänkare

Anton Tinnerholm, nyanländ högerback i Malmö FF, svårimponerad

Magnus Eriksson, anfallare i Malmö FF, startar på bänken men hoppar in i 61:a minuten

Pa Konate, ung vänsterback i Malmö FF som sitter fast på bänken hela matchen

Åge Hareide, erfaren norsk tränare för Malmö FF

MFF-klacken, knappt 400 man stark, instängda bakom nät i stadions sydvästra hörn på ena kortsidan

Nicola Rizzoli, matchens rättskipare, född i lilla Mirandola i norra Italien

Akt I, Scen I:

Exteriör: Red Bull Arena i Salzburg, augusti 2014. Kväll, strax efter 22:30. Bollen är på Malmö FF:s planhalva, men ska strax lämna Filip Helanders vänsterfot.

Filip Helander [andfådd, uppgiven]: Vafan, det här går ju inte. Vi kommer inte att kunna hämta in 0-2 hemma på Stadion, de är alldeles för bra. Och min sabla räddning på mållinjen, ska den visa sig helt betydelselös? Vad står klockan på? 89 minuter och 52 sekunder! Jag orkar snart inte höra mer på de här förbannade österrikarnas klappor, jag blir vansinnig. Vi måste få till en reducering. Gah, jag skickar bollen långt, vem vet vad som kan hända?

Franz »Fränky« Schiemer [lugn som en filbunke]: Åh, vilken kväll. Vad är det nu Shakespeare skriver i Hamlet? Just det: »Stundom är människan herre över sitt öde«. Vi vinner, jag är målskytt, och ljudet från de underbara klapporna ekar över nejderna. Det här artar sig till mitt livs största kväll. Hehe, Champions League, here we come! Nu ska jag bara nicka bort den här sista bollen. Inga problem, jag är ju helt ensam. De där svenskarna i sina mörkblå bortatröjor har visst redan gett upp?

Peter Gulasci [kavat och lysten]: Strax slut, bara tilläggstiden kvar. Är det här deras sista anfall? Där kommer bollen. Ah, en enkel lyra från de tama svenskarna. Här gäller det att visa sig på styva linan. Dags att fånga in bollen i min mjuka famn. Inga motståndare i vägen. Vad kan egentligen gå fel? Ingenting alls! Enkelt.

Franz »Fränky« Schiemer [aningen mer stressad nu]: Vem är det som trycker mig i ryggen? Här finns ju inga motståndare. Jag är helt ensam! Det här skulle ju bara bli en simpel rensning. Jag förstår inte.

Peter Gulasci [panikslagen]: Nej nej, där kommer »Fränky« också! Vad är boll och vad är mittbackshuvud? Jag famlar i blindo! Vart tog bollen vägen? Jag ser den inte längre!

Emil Forsberg [förvånad, men med det norrländska lugnet intakt]: Vafalls? Där är ju bollen, mitt framför fötterna på mig! Bäst att sparka den raka vägen in i mål, snabbt som ögat. Så där ja. Det var ju inte så svårt. Och så får man väl hämta ut bollen ur målet kvickt också, det brukar ju kapten Rosenberg göra, det har jag sett.

Markus Rosenberg [majestätisk, iskall, oantastlig]: Ptrooo, Emil! Hold your horses! Ingen brådska den här gången. Släpp bollen. Nu har vi fått vårt bortamål. Här gäller det att fördröja tilläggstiden så mycket det bara går. Jag sparkar bort bollen också, sådär störigt som bara jag kan. Men suveränt uppfattat Emil, det här kanske kan gå ändå! Nu ska vi bara banka dem hemma på Stadion också.

MFF-klacken [i upplösningstillstånd]: WÖÖOOÖÖOOWWW! WOOÖÖOOÖÖWWW! WÖÖOOÖÖOOWWW! WOOÖÖOOÖÖWWW! WÖÖOOÖÖOOWWW!

Markus Halsti [orubbligt cool, kvar på egen planhalva]: Jaha, 1-2 alltså. Kiitos, Emil! Bättre än 0-2, såklart. Men inget att hetsa upp sig för ännu. Vi måste fortfarande vinna hemma. Och det är fem minuters tilläggstid här också. Jag jublar inte förrän hela striden är över. Nu gäller det att fokusera och sämpa. »Släpp ingen djävul över bron!« som Runeberg en gång diktade.

Franz »Fränky« Schiemer [armarna i luften, i vild panik]: Allt är raserat! Vi hade ju kontroll på matchen. Vi skulle bara defilera in i mål. Och jag skulle bli hjälte. Vad hade ungraren på den bollen att göra? Jag hade full kontroll. Mein Gott, nu kommer »Adi« att bli vansinnig. Det skulle inte förvåna om jag får bära hundhuvudet. Undrar om han petar mig till returen?

Peter Gulasci [på väg tillbaka till sitt mål, huvudet nerböjt i skam]: Vad har jag gjort? Vad har jag gjort?

Akt I, Scen II:

Exteriör: fortfarande Red Bull Arena i Salzburg. Cirka fem minuter efter Scen I. Slutsignalen ljuder strax. Ja, domaren har pipan i munnen.

Nicola Rizzoli [nöjd efter väl förrättat arbete]: Då var det dags att blåsa av. De fem extra minuterna har gått. Lite oväntat att de där malmögossarna kunde ta sig tillbaka in i matchen. Skulle inte förvåna mig om de slår ut läskeblaskfabrikanterna på hemmaplan. Jaja, den som lever får se. Det är inte mitt bekymmer. Nu är den här matchen över i alla fall. Och imorgon ska man få hälsa på familjen hemma i Mirandola. Det blir mammas gnocco fritto till frukost. Aaah!

Christoph Leitgeb [på bänken, utbytt och förkrossad]: Det här är ju inte klokt. Ska det bli sjunde gången gillt? Jag har varit med om alla de sex tidigare nederlagen. Jag har spelat varenda jävla match sedan jag kom hit 2007. Vi har åkt ut mot israeler, cyprioter, luxemburgare och fan och hans moster. Ska de här svenska amatörerna tukta oss den här gången? Kanske är det straffet för att jag sålt min själ till Red Bull? Kommer vi aldrig att ta oss till Champions League? Det är som förhäxat!

Emil Forsberg [leende]: Det är kul att spela fotboll!

Anton Tinnerholm [respektlös och reserverad]: Jaha, de var ju inte så jävla märkvärdiga. Det här vinner vi lätt på hemmaplan. Ska man gå från Kopparvallen till Champions League-gruppspel på två månader? Det ser ut så.

Peter Gulasci [skakad]: Det här ju mitt fel, det här är på mitt ansvar. I returen måste jag skärpa mig. Inga fler misstag, Peter! Där gäller det att ha fullt fokus. Jag har hört skräckhistorierna om deras läktartryck. Inte orsaka några straffar, och vara redo för långskott. Det kommer att ordna sig, det måste ordna sig.

Franz »Fränky« Schiemer [skräckslagen]: Jag hoppas sannerligen att det här inte blir det som definierar min karriär. Jag hoppas att man kommer att minnas mig för mitt mål istället, mitt defensiva jobb, min arbetskapacitet…

Akt I, Scen III:

Interiör för de svenska ledarna och spelarna: Hotell Wyndham Grand i Salzburg. Samma kväll, men klockan är nu närmre 01:00 på natten. Alla ledare och spelare ligger i sina rum och ska sova.

Interiör för de österrikiska spelarna: i sina respektive hem i Salzburg. Samma tid som för de svenska spelarna. Även här är det sängdags.

Åge Hareide [trött men tankfull]: Det kan gå, det kan gå. Det här måste bli en kampe de aldrig glömmer. Det lär bli full trøkk, flomlys och gode vibber i Malmö. Vi måste klara av det här. Vi ska till Champions League!

Markus Rosenberg [ska just släcka lampan för att sova den rättfärdiges sömn]: Det är nu jag ska steppa upp, va? Visa mitt värde? Så får det bli. Dags att börja skriva sagan om konungens återkomst. Nu lämnar vi Mozarts födelsestad och åker hem till Anita Ekbergs, och där ska vi visa hela fotbollseuropa malmöitisk slagkraft.

Magnus Eriksson [inte helt nöjd, men snarare revanschsugen än sur]: Bara en halvtimmes speltid ikväll. Det räcker inte. Jag ska springa som ett jehu på träningarna en vecka framåt. Åge ska inte kunna undgå att ta ut mig till returen. Jag ska vara på plan. Och jag ska göra mål, om jag så ska skjuta från 30 meter.

Pa Konate [trött]: Dags att sova sött. Ska drömma om att jag får spela i returen. Jag kan simma, jag kan simma! Oroa inte ens!

Jonathan Soriano [förbannad]: Lämnade jag en chans i Barcelona bredvid Messi för det här? Vi skulle ju ta oss in i Champions League. Det var bara att slå den här lågrankade svenska klubben. Inga problem, sa tränaren. Cabrón! Jaja, det gäller att inte hetsa upp sig. Ta en dag i sänder. Och skulle det inte gå i år, så går det säkert nästa år! Men det blir svårt att sova gott. Jag kommer att drömma mardrömmar om den där Rosenberg, vilken galning, vilket psykfall. Han spelar som vore han besatt!

Sadio Mané [sur som ett ihållande regn]: Värdelöst lag, värdelös ledning, värdelös tränare. Jag tänker inte vara kvar här. Jag vägrar. Malmö FF kändes som ett mycket mer sympatiskt lag. Hoppas de slår ut oss. Red Bull blir Dead Bull, haha. Nä, jag kommer inte att flyga med till Sverige nästa vecka, det kan de glömma. Jag ska bort. Och jag ska vinna Champions League någon annanstans.

Åge Hareide [fortfarande tankfull, men lite mer agiterad nu]: Folk trodde att jag var redo för ålderdomshemmet, huh? De trodde att den här gubben skulle pensionera sig? Glöm det. Hemma i Malmö ska vi visa hela världen. Vi ska vinna det här. Vi ska bank den in.

Adolf »Adi« Hütter [villrådig]: Jag förstår inte hur det kunde bli så här. Matchplanen följdes till punkt och pricka. Ordnung muss sein. Alla spelare lydde mig. Om bara den där »Fränky« hade hållit sig borta när Peter skulle plocka bollen. Vilket ödesdigert misstag! Jag undrar om jag inte ska peta honom i returen? Han förtjänar minsann ett straff. Men annars spelar vi som vi alltid gör. Inga förändringar. Vi går stenhårt för det: spel i mitten. Deras enkla 4-4-2 blir lätt att luckra upp. Dessa svenskar, så lätta att läsa. Det ska nog ordna sig. Dags att släcka lampan.

Åge Hareide [vaken nu, all sömnighet som bortblåst]: Det gäller att skrämma de här halvtyskarna rejält inför returen. Vi måste piska upp en elak stämning så att de darrar när det är dags för match. Jag måste tänka ut något bra. Helst på deras eget språk, så att de fattar. Geist-treffen? Nä, det funkar inte riktigt. Monster-sammlung? Nix, inte det heller. Kanske något med häxor? Hmmm, jag får fundera lite till. Och sen tänker jag på om man inte ska göra en överraskande taktisk förändring? Chocka dem! De anfaller ju bara i mitten hela tiden. Man skulle kunna ta in Mange, och sätta honom på innermittfältet. Men var ska man då göra av Halsti? Vänta, jag fick en idé!

Emil med bollen i famnen, Peter i sorg
Foto: Fabian Kruuse