Foto: Peter Lind, Himmelriket
ÖFK debuterade i allsvenskan 2016. Att säga att de tog allsvenskan med storm är möjligen att ta till överord, men en frisk fläkt var de onekligen. Redan i premiären, då ÖFK mötte Hammarby, utbrast Jens Fjellström i C More-studion att han »var kär«. Med ett rörligt possession-spel manövrerade de ut stockholmarna, även om de till slut fick nöja sig med 1-1.
Vårt första möte med ÖFK var uppe på Jämtkraft Arena. De var inte med alls i början och vi gjorde 2-0 direkt. Sen tog de över, reducerade, men Vidar Örn Kjartansson kontrade in två bollar och vi tog en på pappret bekväm 4-1-seger. Hemmareturen fram på höstkanten blev en annan historia. Ett svidande nederlag och ett rejält hack i den guldskiva vi just börjat sätta pickupen till. Fouad Bachirou gjorde ett av målen i 0-3-förlusten. Efter denna härdsmälta sades det att de äldre Malmö-spelarna fått rycka in och ryta till för att rädda säsongsavslutningen. Och det ordnade sig ju också till slut, på det allra bästa av sätt. Östersund uppvisade en viss svajighet under säsongen, men slutade åtta. En högst respektabel placering för en nykomling.
Året därpå pratades det om att norrlänningarna till och med var en utmanare till seriesegern. Det emotsades knappast av att laget vann svenska cupen i april, och därmed bäddade för sin Europa League-resa under hösten. Sedan dess har ju Östersunds gloria onekligen knuffats ur läge av diverse rättsliga problem, ekonomiska tillkortakommanden och underliga överenskommelser med sponsorer.
Men det ska vi inte prata om nu.
Istället riktar vi blicken mot våren 2017. Vi var ungefär halvvägs in i maj då Östersund kom på besök. Omgången var den åttonde. Vi hade vunnit tre av de fyra senaste matcherna med sena mål: en Yoshimar Yotún-kanon mot Djurgården, en Alexander Jeremejeff-halvträff mot Örebro och en Jo Inge Berget-nick mot Elfsborg. En 0-0-plump mot Kalmar hade visserligen smugit sig in och brutit denna eleganta svit, men poängen hade rasslat in. Malmö FF ledde en i övrigt knallhård allsvenska med sex poängs marginal, vilket såklart var ett anmärkningsvärt gap så här tidigt på säsongen. Å andra sidan upptogs också platserna 2-7 av sex lag på samma poäng. Ett av dem var Östersund. Som dock inte varit lika lyckosamma i matchers slutskede. Man hade släppt in ett kvitteringsmål mot Göteborg i 93:e. Och mot Elfsborg hade man lyckats tappa en 4-2-ledning till kryss efter två knallelands-mål på övertid.
Domare Lindgren blåste igång en första halvlek som blev vår. Rosenberg brände först ett friläge efter att ha snott bollen av Papagiannopoulos och prickade en stund senare stolpen. Strax därefter sköt Cibicki i ribban. Samtidigt var det lite grinigt på plan, och det kulminerade i 41:a minuten. Hosam Aiesh slet och drog i Behrang Safari, som ilsknade till, knuffade tillbaks, höll uppe hetsnivån några sekunder för länge och avslutade med en klapp på Aieshs kind. Inget hårt, ingen regelrätt lavett, men givetvis inte heller helt nödvändigt. Rött kort, medan Aiesh klarade sig med gult.
En man kort i mer än en halvlek. Skulle bli svårare att bibehålla initiativet i andra, analyserade vi pudelklokt på läktaren i paus. Andra halvlek var emellertid inte särskilt gammal förrän Markus Rosenberg tryckte in en frispark. Kanske en liten tavla av Aly Keita i ÖFK-målet, det var hans hörn, men bollen mötte nätet med ett skönt klonkande ljud.
Och så blev det som det av någon anledning blir i vissa matcher. Säkert en kombination av många saker – vi är i ledning trots numerärt underläge, det är en toppmatch, det är småfult på plan, en oerfaren domare har svårt att hålla kontroll på händelserna. Allt det där tänder gnistor, det får igång läktarna, det sjuder inte längre… det kokar. Det var helt enkelt ett jävla liv på Stadion. Vi sjönk ner, försvarade oss och kontrade. Och det blev allt mer Östersund. Med en kvart kvar missade Johan Bertilsson praktiskt taget öppet mål. En hörna damp ner vid hans fötter, men han fick felträff och bollen gick högt över.
Vi höll ut tills den 80:e minuten. Ken Sema pricksköt mellan Anton Tinnerholms ben in bollen i bortre gaveln. Wiland helt chanslös.
Med knappt fem minuter kvar stoppade Franz Brorsson ett kontringsförsök genom att trumla ner Saman Ghoddos vid mittlinjen. Det var en hänsynslös bulldozer-tackling i bästa stoppa-tjuven-stil, men Franz trodde inte sina ögon när domaren halade upp det röda. På reprisbilderna syns det tydligt att han säger »inte rött!«, och det med mycket förvånad uppsyn. Så här i efterhand är det onekligen lite festligt. (Ännu festligare efteråt när Rosenberg i teve envist håller fast vid att Franz tar bollen). Fast vi hade också tur i situationen: Jamie Hopcutt rusade dit och knuffade omkull Franz just då han rest sig upp, och för det blev även Östersund-spelaren utvisad. Också han mottog domslutet med häpen min.
Nio mot åtta utespelare sista minuterna, alltså. Hjärtat i halsgropen ögonblicket efter utvisningarna, då Sema snurrade upp vår vänsterkant och serverade Brwa Nouri – som prickade stolpen.
Uppemot fyra av de fem tilläggsminuterna var passerade då vi fick lite respit på mittplan. Jeremejeff till Yotún till Christiansen, som satte av i djupet. En bit utanför straffområdet tryckte Nouri omkull honom. En sista frispark, kanske? Ja tack, det var precis vad det indignerade publikvrålet önskade sig. Men domarens pipa förblev tyst, klokt beslut, för bollen rullade vidare till Erdal Rakip. Samtidigt halkade Tom Pettersson i ÖFK:s mittförsvar, vilket gav Erdal utrymme att trampa in i mitten – och via en halvträff med vänstern rulla in 2-1.
Erdal lade armarna i kors och tittade sig omkring. Stod ensam någon sekund innan Tinnerholm hoppade upp på honom.
Foto: C More
Läktarna hamnade, givetvis, i upplösningstillstånd. För övrigt det allra bästa av tillstånd: när det som just hänt egentligen är alldeles för makalöst för att vara sant, men ändå är det.
Ingen aning vad som sedan hände minuten fram till slutsignal. Det var fullt i hjärnan; fanns inte plats för några fler intryck.
Men slut tog det. Tre blytunga poäng, ytterligare ett sent avgörande, serieledningen befäst. Det var en härlig vår.
Foto: Peter Lind