Foto: Fabian Kruuse
VM 1990 spelades i Italien. Vi som skriver dessa textstycken var unga då och gladdes över att vårt landslag äntligen lyckats kvalificera sig för ett stort mästerskap igen. Det var tolv år sedan sist. Så vi och fyra andra kamrater stuvade in oss i en hyrd minibuss och körde ner. Bodde billigt i en stugby utanför Albenga på den italienska rivieran, solade och badade om dagarna – på en av stränderna där träffade vi på Staffan Tapper, bara en sån sak – och körde in till Turin för Sveriges första match mot Brasilien. Två Careca-mål och en Brolin-reducering lämnade oss ändå hyfsat nöjda; uddamålsförlust mot en av mästerskapets guldfavoriter kändes inte som någon katastrof.
I vår stugby bodde också ett antal skottar. Att de och Sverige skulle spela mot varandra hindrade inte dem från att vara trevliga och pratsamma. Om än något dämpade efter första rundan, medan vi förlorat med mersmak mot Brasilien hade Skottland fått stryk av lilleputtnationen och förväntade strykpojken Costa Rica. Vi drog segersäkert händerna genom våra hårfluff. Vi var rentutav lite kagiga.
Sverige mötte Skottland i Genua. Solen sken, supportrar förbrödrades och svenska hockeyfrillor – majoritetens föredragna frisyr sommaren 1990 – fyllde Genuas gator.
Vi bänkade oss på Luigi Ferraris, hemmaarena för både Genoa och Sampdoria. En av våra kamrater hade råkat bli alltför berusad och klarade inte av att fokusera blicken på händelserna på plan. Istället tjafsade han om att vi fått »bonnplatser«, en klagovisa han oförtrutet upprepade matchen igenom. Hans snedtända surfylletjat blev som en spegel av det som skedde på plan. Det hela utvecklade sig lite som en riktigt misslyckad skoldans. Den fest vi sett fram emot så länge höll på att sluta innan den riktigt börjat. Känslan var som att vi spytt ner våra finskjortor och somnat i buskarna utanför festlokalen. Vi fick jubla när Glenn Strömberg styrde in 1-2-reduceringen på en sublim Stefan Schwarz-cross, men mer blev det inte.
Vi lommade ut. Skottarna sjöng. För full hals. Lite imponerande, faktiskt. Och än mer imponerande blev det när gångvägen tillbaks till centrum passerade genom en tunnel. »Flower of Scotland« ekade i betongen, och trots att »vi« förlorat var det… gåshud. Så sjöngs det helt enkelt inte hemmavid. Inte på den tiden.
Men skottarnas 1-0-mål… bollen som skarvas vid första stolpen och som Stuart McCall stöter in, just framför Jocke Nilsson… gick allting verkligen regelrätt till där?
Snabbspolning fram ett par år. På besök hos
skotska kamrater i Fife. Timman är sen, och en VHS-kassett med den famösa och
gemensamma matchen plockas fram. Det tittas på det första målet om och om igen,
det spolas tillbaks, den hackiga slowmotion-funktionen testas… tesen förs i
bevis. Dave McPherson, som stod för den där skarven vid första stolpen, mötte
inte alls bollen med huvudet. Den tar mot axeln till. Skulle till och med säga:
bollen träffar McPhersons överarm. Videobandet spolas tillbaks en gång till.
Jo. Det är hands.
»Fock me. Maybe et es«, säger en av skottarna i TV-soffan.
Med det flyttar vi oss fram till år 2015. Det gick sådär i allsvenskan, många halvdana matcher och tappad guldvittring. Trots detta levde Champions League-drömmen i allra högsta grad. Vi hade tråcklat oss förbi Zalgiris Vilnius, slagit ut Red Bull Salzburg (igen) och via Jo Inge Bergets sena 2-3-reducering på Celtic Park i Glasgow satt oss i förarsätet inför hemmareturen mot de skotska giganterna.
Det var gott om Celtic-supporters på stan på eftermiddagen, och de fyllde också upp bortaläktaren fint. Men de hördes inte så mycket. Vilket, å andra sidan, kan ha berott på att hemmasektionerna hördes desto mer.
Vårt lag såg starkt, självförtroendepumpat, ut i inledningen. Skottarna? Mer tvehågsna och villrådiga. Berget fläskade på med ett par skott. Celtic stack upp. Leigh Griffiths, han som gjort två av målen i förstamötet, sprintade genom när Tinnerholm och Wiland missförstod varann. Halvvolleyn gick utanför.
Efter drygt tjugo minuter fick vi hörna. Yoshimar Yotún tog den. Det spelade ingen roll att Virgil van Dijk, som ju numera är en världsspelare värderad till miljarders miljarder, fanns därinne i mitten. För där fanns också en spelare som på alla sätt lyste starkare, rättrådigare och klarare. Markus Rosenberg startade bakom straffpunkten, löpte mot mål, gick upp och styrde in bollen. van Dijk, som stått och brottats mot Arnason, nådde inte fram. Men hur var det med knoppandet, som det står i rubriken till den här texten? Mnja. Den som tittar noga på repriserna ser att bollen tog på axeln. Ungefär som Dave McPhersons skarv från 1990. I den mån man kan prata en skuld var den härmed tillbakabetald; i en avsevärt viktigare match dessutom.
Rasmus Bengtsson gick ut i paus och ersattes av Felipe Carvalho. Ett byte som visade sig ha sina fördelar.
Vi trummade på. Skottarnas målman, Craig Gordon, höll dem kvar i matchen. Men i 54:e kunde han inte hålla ut längre. 2-0-målet har vi skrivit om förut, men låt oss sammanfatta igen: ny hörna, nickskarv av Felipe, Celticförsvararen Boyata försökte styra undan, Gordon fick ut bollen, Arnason tog returen, Gordon mirakelräddade igen och Arnason rakade till slut in den. Fast allt det där sista kvittade egentligen, för Boyatas försök till rensning hade varit över linjen.
Detta är förstås en av våra mest imponerande Europasegrar under 10-talet. Dels för att den kom under en period när det gick halvknackigt i Allsvenskan, och framför allt för att den var så oerhört odiskutabel. Enligt uefa.com:s officiella statistik vann vi skotten med 12-7, och kanske gör tidens tand minnesbilderna överdrivet rosiga… men känslan då som nu är att Celtic aldrig var nära. Vi var för bra.
Apropå rosor fick atmosfären på stadion också stora fång sådana i pressen. Minst lika välförtjänt som segern.
Foto: Fabian Kruuse