Foto: Peter Lind, Himmelriket
Var den egentligen surrealistisk, känslan? Vi skulle nog vilja svara nej på den frågan. Snarare var det tvärtom. Verkligheten hade liksom kommit ifatt. Det var ju så här världen egentligen var beskaffad: orättvis, bitter, ogin och missunnsam. Vi visste ju det.
Människan är som bekant anpassningsbar. Nya företeelser kan etablera sig, bli naturliga och tagna för givna med förbluffande snabb hastighet. Tänk till exempel mobiltelefoner eller strömmade musiktjänster som Spotify, science fiction-grejer båda två under vår uppväxt. I fotbollens värld vande 80-talets andra hälft oss vid att Malmö FF, som vore det den naturligaste sak i världen, var ett topplag. Samma tillvänjningstendenser, samma tilltvistade världsbild, upplevde vi – helt naturligt – under 10-talet.
Topplaceringar blev en sorts basalt grundläge. Kanske inte helt oväntat att när det där väl gick mot sitt slut, så planade det inte ut. Vi kraschlandade.
För låt oss flytta tanken tillbaks till våren 2018. Skador, en måhända övermodig strategi där relativt få etablerade spelare skulle kompletteras med lärlingar och säkert en massa anledningar innebar att det gick… motigt. Vi utklassades av Djurgården, förlorade hemma mot IFK Göteborg och fick stryk via ett skräpmål i 90:e en solig och blåsig vårdag på Vångavallen.
I intervjun efter förlusten mot Trelleborg stirrade Magnus Pehrsson framför sig. Han såg tagen, närmast chockad, ut.
Han fick gå. Kändes faktiskt inte som om det fanns någon möjlighet för honom att vara kvar. Inte med den tomma blicken. Daniel Andersson tog över och laget gjorde en hyfsad match mot borta mot ett Hammarby i storform. Det räckte inte. Stryk ändå, trots ledning 2-1 en bit in i andra. Sen sprakade det lite liv i en, i ärlighetens namn, ganska torftig hemmamatch mot Häcken. Mål av Rieks och Rosenberg gav oss segern. Sista matchen innan sommaruppehållet var hemma mot Dalkurd, men någon framgångsvåg lyckades vi inte rida vidare på. Det slutade 1-1.
Vi gick till sommarvila med 15 poäng på 12 matcher. Vi låg på tionde plats, trots att vi spelat en match mer än de flesta andra lagen. Vad värre var, var att spelet såg så andefattigt ut. Det kändes mest märkligt och verklighetsfrämmande när man från ledningshåll menade att man skulle vara nöjda med topp-tre det här året. Jo tack. Under uppehållet anställdes Uwe Rösler. Han började med att köra över Sirius borta. Och tog sedan, på de första tio allsvenska matcherna, 28 poäng. Nio vinster och ett kryss mot Östersund.
Samtidigt var vi regerande mästare och spelade europakval. Där slog vi ut Drita från Kosovo och rumänska Cluj innan det tog stopp mot ungerska Vidi. Ut på bortamål efter två kryss. Nytt för året var dock att lag som slagits ut i Champions League-kvalet fick fortsätta kvala i Europa League. Där drog vi tufft motstånd: danska Midtjylland. När de plockade upp ett tvåmålsunderläge till oavgjort på Stadion kändes det som att det, ändå och trots Röslers braständande, var en sån där säsong när det mesta gick emot. Men vi som kände så, vi kände fel, för laget vann borta och vi gick till vårt fjärde europeiska gruppspel under detta decennium.
Allsvenskan då? AIK gick som tåget i toppen, så trots vår uppryckning var guldet ändå inte realistiskt. Att rädda en europaplats låg emellertid plötsligt inom det möjligas gräns. Men så kom Röslers första förlust. Inte en jättedålig match, men Norrköping slog oss med 3-1 uppe på Östgötaporten. Det följdes av två kryss och tredjeplatsen var fem poäng bort. Hoppet tändes igen via 2-1-seger i måstematchen mot Hammarby; vi tappade fart omgången därpå då Sebastian Larssons obehagliga frispark studsade stolpe-in, men två säkra segrar efter det innebar att vi inför slutrundan låg på fjärde plats med två poäng upp till Hammarby. Målskillnaden var till vår fördel. Kunde vi vinna sista samtidigt som Bajen tappade poäng skulle vi alltså smita förbi. Vi hade Elfsborg hemma, de Östersund – som gjort en bra säsong och låg på sjätte plats – borta.
Den 11 november. I paus hade vi ännu inte spräckt nollan, men hoppet levde i allra högsta grad eftersom ÖFK hade satt två bollar. En kvart in i andra gjorde Markus Rosenberg 1-0. Nagelbitande spänning. I Östersund gick Hammarby upp till 2-2. Och så nästan samtidigt: vi avgjorde vår match via 2-0 av Marcus Antonsson, och Jerrell Sellars satte 3-2 till ÖFK.
Det blev ändå olidligt till sist. Vladimir Rodic kvitterade för stockholmarna i den sista ordinarie minuten. Men närmare kom de inte, och vi slutade trea. Och det visade sig bli en europaplats vi kunde utnyttja på det allra bästa av vis. Men det är en annan historia.
Uwe Röslers allsvenska facit 2018 blev alltså 13-4-1. Den sammanlagda Europaspelsraden för året 2018 lyder 6-7-1. Norrköping och Genk, det var de lag som mäktade med att slå oss i tävlingsmatcher det halvåret.
Vi vann visserligen inte serien, men verkligheten blev ändå lite sagolik igen.
En liten intressant jämförelse: vår allsvenska snittplacering för 90-talet är 6,0, för 00-talet (året i Superettan då borträknat) 5,4. För 10-talet är siffran 2,2.
Foto: Peter Lind, Himmelriket