Foto: Fabian Kruuse
Man vet knappt var man ska börja när man ska prata om vad Daniel Andersson betytt för Malmö FF. Och det känns inte ens konstigt att idag nyktert konstatera att han är den störste i Andersson-familjen. Detta trots att pappa Roy har spelat nästflest matcher i MFF:s historia – 623 matcher, bara Krister Kristensson är bättre med sina 626 – och fört laget till Europacupfinal, vunnit Svenska Dagbladets bragdmedalj, Guldbollen, och hämtat hem 5 SM-guld. Och detta trots att storebror Patrik gjort 96 landskamper för Sverige, tagit VM-brons, plockat hem 2 Guldbollar och också han Svenska Dagbladets bragdmedalj, samt vunnit Champions League med Bayern München.
Daniel har kanske inte lika stora internationella meriter som storebrorsan, och han har inte lika många matcher i MFF-tröjan som farsan, men han har – inte minst under 10-talet – bevisat sitt värde för klubben i sitt hjärta. Räknar man upp vad Daniel Jerry Andersson åstadkommit i Malmö FF blir man lätt vimmelkantig: 460 matcher i klubben (15:e mest genom alla tider), 21 år här som antingen spelare, tränare eller sportchef, och direkt inblandad i 6 SM-guld. Det går en röd tråd i Daniel Anderssons MFF-gärning från det där målet i premiären på Thomas Ravellis IFK Göteborg 1995 som 17-åring, via hemkomsten 2004 och SM-guld, flytten bakåt i banan från innermittfältet till mittbacken, tränarjobbet, sportchefstiteln där han såväl under svåra år som lite enklare lotsat Malmö FF till platsen högst upp i SM-guldligan, Maratontabellen, och bankkontot.
Daniel Andersson skulle egentligen ha slutat som spelare efter säsongen 2011. Men gjorde ändå 16 allsvenska matcher året efter. Inte minst behövdes han som stabiliserande faktor efter att vi tvålats till med 5-0 på Rambergsvallen av Häcken i andra omgången. Men mot slutet av 2012 hade han fasats ut, och han gjorde faktiskt sina sista minuter i augusti, i 0-0 matchen hemma mot Häcken i omgång 18, då han byts ut i paus. 2013 ska han enbart vara assisterande tränare åt Rikard Norling. Men plötsligt är han ändå där, på plan, som mittback med kaptensbindeln, när vi möter Brommapojkarna på Grimsta i juni i den 11:e omgången. Varför? Klubben befann sig i kris. Pontus Jansson och Filip Helander var skadade (Pontus var med uppe men fick kliva av efter uppvärmningen), och Markus Halsti och Erik Friberg avstängda. Daniel snörade på sig skorna och gjorde drygt 70 kompetenta minuter i 3-1 segern. Men nu var väl ändå spelarkarriären över? Daniel skulle ju strax fylla 36. Icke, Danne hade fortfarande sex minuter plus tillägg att spela i den himmelsblå tröjan.
Det var ju upplagt för fest. Vi hade säkrat SM-guld nummer 17 redan i omgången innan, efter 2-0 vinsten mot Elfsborg borta. Nu var det Syrianska hemma, redan jumbo och utslagna med ynka 14 poäng hopsamlade, och vi skulle bara ha ett bekymmerslöst partaj. Några dagar innan matchen så meddelade Rikard Norling att Daniel alltså skulle få hoppa in, med några minuter kvar, men att det inte skulle äventyra det viktigaste, nämligen att Malmö FF skulle vinna matchen.
Vi gjorde 3-0 ganska snabbt. Guillermo Molins, Magnus Eriksson och Markus Halsti såg till att det var avgjort redan efter 20 minuter. Tokelo Rantie var inne en vända på gräset i paus och fick sina hyllningar, Suleyman Sleyman skarvade sedan in 1-3 i slutminuten för Syrianska, men det största i den här matchen hände i 84:e minuten. Då höll fjärdedomaren upp skylten med nummer 11 och 460. 11 var Simon Thern som skulle bytas ut, och 460 var Daniel Andersson, som nu skulle in och göra sin 460:e och sista match för klubben. Han fick lagkaptensbindeln och en kram av Jiloan Hamad, tog några defensiva löpningar, alltmedan mer eller mindre hela stadion skanderade hans namn. Det var, på alla upptänkliga plan, magnifikt och värdigt.
I intervjuerna efter matchen med SVT:s David Fjäll stockade rösten sig för Daniel. Han stammade fram att »det var svårt att hålla ihop det«. Sedan konstaterade han med bruten röst: »Det är mycket känslor som väller över en«. Även för vanligtvis känslohärdade supportrar är det än idag svårt att se den där intervjun. Ögonen tåras, man ryser i hela kroppen, och man inser hur mycket man älskar denne man. Pontus Jansson summerade det kanske bäst för Aftonbladet efter match: »Vi ville gå ut och avgöra på ett perfekt sätt. Vi gör det bra. Daniel Andersson blev hyllad, vi blev hyllade. Det är perfekt«.
Foto: Fabian Kruuse
Köp din biljett till måndagens 100/10quiz, med massor av priser i potten, här:
https://supporterhuset.selz.com/item/11010-quiz