Fotograf: Emma Watson
Damfotboll är ett känsligt ämne. Få andra saker gör medelålders män (det är tyvärr ofta just medelålders män) så rasande som att kvinnor också vill sparka på en boll. Det verkar angripa just den kärna inom dem där de samlat all sin övertygelse och maskulina tro: män och kvinnor är utpräglat olika, de kan inte utföra likvärdigt arbete, könet är representativt för själen. Att andra sporter har kvinnliga utövare verkar inte bita lika hårt. Få medelålders män orkar lägga ner sitt liv på att trakassera kvinnor som spelar badminton eller bowling. Men fotboll? Det är ju vår sport! Det är dit män går för att, tillsammans med andra män, kolla på män göra manliga saker. Det är sista utposten, det är sista arenan för den subkulturella manligheten. Ska kvinnorna förstöra också den? Får vi inte ha något kvar?
Nå, för den lite yngre generationen så verkar det inte vara ett lika stort problem. De verkar ha en lite större tilltro till att manlighetens inre väsen inte förgörs av att även tjejer får trixa med en boll än vi som är lite äldre. Det känns betryggande.
För det är ju så här: man ska – speciellt som vit medelklassman då – ha jävligt klart för sig att representation betyder något. Det är så himla lätt för en själv att säga att samhället är rättvist, att ingenting är svårt, att det inte finns några missförhållanden. Såklart, den här världen vi har byggt upp är ju riggad till vår fördel. Och inte bara det, vi har också bestämt att våra förebilder alla ska vara män, gärna vita: skådisar, artister, sångare, författare, konstnärer, sportprofiler.
Man kommer osökt att tänka på när Malmö FF inför en av de allsvenska premiärerna – 2007, typ – komponerade ihop en reklamkampanj där man fick gå gratis in om man hette som någon av spelarna i truppen. Eftersom vi hade spelare med namn från olika sorters kulturer så var det ju inkluderande? Problemet var ju bara att väldigt få kvinnor i Malmö heter Anders eller Jonas, eller för de delen Labinot eller Agon. När man påpekade detta för klubben var det som att de först inte förstod men som att det någon sekund senare gick upp ett litet ljus.
Man kommer också osökt att tänka på Tarja Halonen, Finlands president mellan 2000 och 2012, som en gång tröstade en liten pojke med att »det är väl klart att även pojkar kan bli presidenter, det är inte bara ett yrke för flickor, seså upp med hakan«.
Det är också intressant att se hur andelen kvinnliga supportrar ökat genom åren i såväl Malmö som övriga Sverige. Och vad det i sin tur gjort med fotbollskulturen, och hur mycket bredare förankring svensk fotboll har genom detta. Vi har ju den största kvinnliga supportergruppen i Sverige inom Malmö FF: Malmösystrar. Och det finns fler: Femmes de Malmö har också etablerat sig. Det känns som en ynnest att få se de här människorna omkring sig på läktaren. Ju bredare förankring Malmö FF har i staden desto bättre, det kan nog ingen ha en avvikande åsikt om.
Och nu har vi alltså ett damlag i Malmö FF igen. Det är viktigt att påpeka: det här är inget nytt påfund. Malmö FF Dam grundades redan 1970 och det var Eric Persson som var initiativtagare. 1981 spelade man i Allsvenskan för första gången, och första SM-guldet inhämtades 1986. Det blev fem SM-guld totalt, samt även 2 cupguld, innan man 2004 kastades ur huvudföreningen (ja, det finns inte något annat sätt att beskriva det på än så, sorry). 2007 kom så namnbytet till LdB Football Club och banden till Malmö FF var upplösta.
2020 så spelar återbildade Malmö FF Dam i division 4 Sydvästra. Detta efter ett extrainsatt årsmöte den 26 november 2019 där medlemmarna i föreningen röstade om huruvida vi skulle ta över LB07:s lag och serieplats eller starta eget från grunden. Allt det här vet ni, och ni minns det, och ni ler säkert inombords än åt den underbara uppvisningen av den föreningsdemokratiska kraften.
Det var dock intressant att se hur oerhört närvarande misogynismen var, även i etablerad media, när det blev klart att de flesta medlemmarna inte ville köpa över LB07:s damlag utan starta eget från grunden. Många av oss anklagades för att vara reaktionärer, som inte insåg hur vacker den moderna fotbollen var. Det var en massa prat om hur vi inte ville att även damerna skulle få ta del av den stora ekonomin. Men för många av oss, en bred massa faktiskt, så finns det viktigare saker än pengar, snabba framgångar och snålskjuts.
Malmö FF har en själ, skölden står för något, historien är en källa att ösa ur.
Och det var än intressantare att se hur tongångarna gick när det nya damlaget började komma på plats: titta, flera spelare ur samma klubb väljer att gå ner flera divisioner för att få spela för Malmö FF, titta, de ska till och med få fotbollsskor av MFF, titta, Malmö FF norpar de bästa spelarna från andra klubbar.
Ja, tänka sig: Malmö FF vill ha de bästa spelarna med de bästa förutsättningarna för att vinna mest av alla. Och de här tjejerna, flera av dem fanatiska MFF-supportrar, vill hellre spela för Malmö fucking FF än för Dösjebro eller Södra Sandby. Otroligt.
Men det är som Thomas Sankara en gång skrev: »Freedom can be won only through struggle«.
Nu är det ju inte något att snacka om: vi har damfotboll i Malmö FF igen. Och vi har det för att större delen av medlemsskaran vill det. Vid det där famösa årsmötet under 10-talets sista skälvande dagar så uppgick röstlängden till 1 405 personer. Bara det var årsmötesrekord inom svensk idrott genom tiderna. När rösterna sammanräknats så hade 1 093 röstat nej till ett samgående (eller snarare: ja till att starta Malmö FF Dam från grunden), och bara 296 hade en avvikande åsikt. Inte mycket att snacka om, som sagt.
Och det tål att sägas igen, fastän det sagts så många gånger redan: det ska bli så otroligt kul att få följa det här damlaget – sprängfyllt med MFF-hjärta – på deras väg genom serierna. Det har ju nästan räckt med de där träningsmatcherna som hanns med innan coronan slog till för att man skulle känna en pumpande stolthet i bröstet. Nu startar tydligen serien den 1 augusti och man har då två Malmö FF-lag att följa.
Foto: Emma Watson