27: Idén om ”Hela Stadion gungar” inför Prag hemma (2014)

Då vi tänker på fotboll tänker vi oftast på matcher. Ganska naturligt. Vi minns mål, diskuterar situationer, bedömer spelarprestationer. Ibland skrattar vi åt hur nervösa vi var och vilken ofantlig befrielse slutsignalen innebar. Och andra gånger, efter förluster eller poängförluster, gnisslar vi tänder och surar.

Och så diskuterar vi förstås matcher som ska komma. Spekulerar, hoppas, lägger pannan i djupa veck och pratar om nycklar till framgång. Väntar på matchdagen. Ser den infria våra förutspåelser (ibland) eller rendera dem helt felaktiga (ofta). Och så börjar detta fotbollsföljandets livshjul om igen, och vi räknar ner till nästa match. Inte särskilt ofta återvänder vi i tankarna till inför-match-uppbyggnaden. Men ibland kan det ändå vara värt att göra det. Att minnas. Särskilt när det känns som om mobiliseringen på ett reellt och påtagligt vis bidrog till framgången.

Inför returmötet mot Sparta Prag var läget pressat. Nere i den tjeckiska huvudstaden hade en 2-1-ledning i paus tappats till en 2-4-förlust. Nu mullrade det i supporterleden. Men inte av missnöje, utan av handlingskraft. Ett antal supportergrupper – MFF Support, Supras, MT96, Rex Scania och kanske några till – gick ut med ett upprop under parollen »Hela Stadion Gungar«.

»Vi har tidigare visat hur Stadion kan få det omöjliga att bli möjligt och det är nu dags för oss att göra det igen«, skrev man och uppmanade folk att vara på plats en timme innan avspark för att lyfta laget. Uppropet ackompanjerades av snygga och gåshudsframkallande videos; bland annat en som slutar med en kort sekvens, uppenbarligen filmad från ståplats, från Jiloan Hamads kvitteringsmål mot Rangers 2011. Vinkeln är perfekt, bollen går nästan rakt mot personen bakom mobilkameran, och vrålen börjar redan innan bollen smaskar in i nätmaskorna. När den väl sitter tappar filmaren givetvis koncepterna, det är suddiga bilder och hoppande kroppar och alldeles underbart kaos.

Filmerna bet. Kampanjen lyckades. Det kom drygt 19,000 till matchen. Det dånade långt innan avspark. »Vi vet, vi kan«-ramsan som introducerats inför returen mot Dinamo Zagreb, var återuppväckt. Fast nu krävdes ett mål mindre – »2-0 till Malmö« räckte.

Föddes Stadions berömda europaatmosfär den kvällen? Det går naturligtvis att diskutera. Det var ett fruktansvärt tryck mot Rangers också. Och, för all del, stämningen från Europacupäventyren under 70- och 80-talen ska icke förringas. Tore Cervins snömål och Lindmans nicktouch mot Inter följdes inte blott av krusningar i mungipor och avmätta applåder.

Ibland kan det ju på forum och sociala medier knarras lite om att Stadion numera tappat det. Att det är tyst och tråkigt, och att det – håll i er – var bättre förr. Och visst, jämför man med den här aftonen, och förväntar sig att det ska bli så jämt, då blir man kanske besviken. Samtidigt är Prag 2014 en väldigt tuff måttstock. Då Markus Rosenberg fick frågan om när han för första gången upplevde den där svårbegripligt elektriska europamatchstämningen, då pekade han på denna tillställning. För det blev ju en kväll när stadion spelade roll. Det var inte bara spelarna som gjorde det, det var också vi som var där. Allihop. Vi lade en mur av sång, stöd och oljud bakom laget och lyfte dem genom nittio minuter plus tillägg (ett mycket, mycket långt sådant, för övrigt).

Vi ska också komma ihåg en annan sak. Historien skrivs av den som segrar, som Winston Churchill (var det väl) en gång sade. Att läktarna, atmosfären, lyckas hålla ångan uppe hjälps av att matchen som pågår går vår väg. Det är förstås lätt att tycka att man inte ska sluta sjunga när det går dåligt. Att geisten går ner om inte vittringen finns där är trist, det borde inte vara så, borde inte betraktas som oundvikligt, men nånstans går det ändå att förstå, detta att negativa resultat fungerar lite som blöta filtar.

Men här, mot Sparta Prag, var dramaturgin på vår sida. Kaptenen ledde oss. 1-0 med tio minuter kvar av första halvlek, ribbnick från tjeckerna kort därpå, 2-0 tidigt i andra. Vi var ikapp och förbi. Sen sjöng, och gungade, vi hem det.

Mot Salzburg hette mobiliseringskampanjen »Hela Stadion Stormar«. Och så blev det. Eller kanske snarare orkan? »Storm är ett för svagt ord«, skrev Robert Laul i Aftonbladet.

Året därpå hette temana »Tillsammans« och »Hela Stadion Sjunger« mot Salzburg respektive Celtic. Stadions häxkittel var etablerad som ett psykologiskt vapen. Som kan användas om och om igen – det är upp till oss som brukar gå dit.