Foto: Fabian Kruuse
Det finns en mycket intressant äta-upp-kakan-och-samtidigt-ha-den-kvar-paradox som cirkulerat flitigt de senaste sex allsvenska åren. Inte minst bland supportrarna till de andra lagen i Sverige. Den går ungefär så här, och dyker oftast upp, aningen paradoxalt, när han fått antingen gult eller rött kort under en match: »Markus Rosenberg är Allsvenskans största svin… men blir aldrig straffad för det«. När man då, pedagogiskt och metodiskt, visar statistik på att ingen annan spelare sedan 2014 fått lika många kort (såväl gula som röda) som Rosenberg, så möts man ofta av förvirrat stammande om fake news eller att… han faktiskt borde haft ännu fler kort.
Så, en gång för alla: man kan inte både tycka att Markus Rosenberg är svensk fotbolls största svin och samtidigt påstå att han inte blir straffad för det. Det ena eller det andra måste gälla. Antingen så spelar han fult (och blir då mönstergillt straffad för det), eller så spelar han inte speciellt fult (och då är det inte mer med det, han får sitt straff när det är befogat och slipper undan när det är skäligt).
Man kan, för att tala filosofi 101 här, således inte äta upp kakan och samtidigt ha den kvar. Det går inte. Antingen har man käkat upp kakan, oj, vad gott det var, bara smulor där på bordet, eller så har man den kvar, där står den, glaserad och fin, redo att ätas på kalaset. Resten är tystnad, stillhet, utanpåverk. »Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga«, som Ludwig Wittgenstein konstaterade med jämnmod i »Tractatus Logico-Philosophicus« redan 1921.
Nå, för oss MFF:are så är ju en stor del av charmen med Markus Rosenberg hans sammansatta personlighet. Hur han samtidigt kan vara såväl en oerhört presentabel representant för staden och klubben samtidigt som han är ett praktarsle och ärkegris på planen. Han är yin och yang, där yin är talet till oss i publiken efter segern mot Dynamo Kiev 2019, och där yang är armbågen i ansiktet på Jacob Une-Larsson i Djurgården i bortamatchen 2017.
En hel del av Markus hårdhet har självfallet med det faktum att göra att om man ska lyckas ute i den hårda proffsvärlden så måste man ha vassa armbågar. Det är ju ganska tydligt att det är väldigt sällan som exempelvis Henok Goitom, Nikola Djurdjic eller Tobias Hysén (för att bara ta tre exempel) har något att invända på hur Rosenberg spelar. Erfarna allsvenska spelare som dessutom varit ute en bra sväng i proffscirkusen. De vet och förstår. Det är nästan alltid en okänd Häcken-försvarare eller en ung Elfsborgs-mittfältare som gnäller. Ja, förutom fansen till de andra lagen, då. Men de är kanske ursäktade. Vad ska de göra? Han är ju för bra.
Men vi ska vara stora nog att erkänna att det finns något mer här också. Något som liksom bubblar under ytan. Något som är svårt att sätta fingret på utan att bli alltför amatörpsykologiska. Men det känns, märk väl: känns, som att Markus Rosenberg fått allt. Han är en gudabenådad fotbollsspelare, han har haft en enastående karriär, han fick komma ut i Europa och göra avtryck och tjäna stålar, därefter fick han återvända hem och bli stor profet i hemstaden, han är oemotståndligt vacker (ja, vi vet, det är ytligt, men, vafan, det är ju ett vedertaget och oomkullrunkeligt faktum), han är verserad och smart, han har en fin familj, och han verkar kunna lyckas ställa om till en professionell karriär efter fotbollen. Det är nästan för mycket.
Så då kommer vi till den där känslan: visst känns det som att det finns en mörk sida där också? Markus Rosenberg kan få rejäla psykbryt därute på planen. Vi har alla sett det, ja, vi har till och med uppmuntrat till det, och, ja, också jublat högt när det skett. Hans väsen är mångsidigt, och i alla människor finns mörker, så det är inget konstigt, men Rosenberg har ju en fallenhet att få detta mörker att arbeta tillsammans med det ljusa så att det lyfter hans fotbollsförmåga, visst? Och nu till det absurda: den här lite mörkare psykbrytssidan hos Markus förhöjer ju bara hans personlighet! Gör honom ännu mer komplex, fyller i skuggorna i teckningen, lägger sig som ett underbart och lite farligt filter över hela bilden.
Ska vi då gå igenom Markus allra största psykbryt under de här sex åren i Malmö FF? Vi gör det, va? Här är våra 10 favoriter, utan någon inbördes rangordning, eftersom det är svårt att rangordna psykbryt utan att framstå som psykopater själva:
1. När han stressade sönder Cristiano Ronaldo
Det finns underbara bilder i den där korta filmen som Viaplay Fotboll la ut på sociala medier när Markus skulle sluta, hösten 2019. I hemmamatchen mot Real Madrid i Champions League 2015 så gör Rosenberg allt för att få Ronaldo ur fokus. Det var kanske inget man märkte när det skedde. Men han håller i honom, drar och sliter, knuffar, är allmänt oskön. Ronaldo sliter sig loss och tittar på vår Markus med avsmak i blicken. Fantastiskt.
2. När träningsmatchen mot FCK i Dubai urartade
Det var roligt när media försökte spela storyn om MFF-FCK som att det var något som bara var supporterrelaterat. Om inget annat så försvann den vanföreställningen när Markus Rosenberg gick bananer under träningsmatchen nere i Dubai på försäsongen 2016. Aftonbladet rapporterade: »Först måttade Markus Rosenberg, 33, en skalle mot Kasper Kusk. Sedan en våldsam tvåfotstackling mot Nicolai Jörgensen. Malmö FF-kaptenens försvar? ›Det är kul när det blir hårda tag även när det är vänskapsmatcher‹.«
3. När Jörgen Lennartsson fick sig en rejäl men rättvis utskällning
I hemmamötet med IFK Göteborg 2015 så fick Yoshimar Yotun gult kort en bit in i andra halvlek. Efter att Götets tränare Jörgen Lennartsson gnällt på fjärdedomaren så ändrades beslutet till rött kort. Åh, vilka fördelar vissa lag har hos domarkåren! Nå, Markus ilsknade till och gav Lennartsson en rejäl utskällning komplett med ett viftande pekfinger i ansiktet.
4. När Jacob Une-Larsson fick en armbåge mitt i plytet
Ja, det här var ju en ganska klar utvisning. Det står 0-0 borta mot Djurgården på sommaren 2017. Och det återstår knappt fem minuter. Det kommer en lång höjdboll mot Markus, som under hela matchen dragits i tröjan av Une-Larsson och de andra försvararna i Djurgården. Så han får nog, och sätter en perfekt utförd armbåge mitt i ansiktet. Rött kort och Markus vandrar sakta av plastmattan medan publiken hånar honom. Han bryr sig ungefär som elefanten bryr sig om myggorna. På övertid, när Markus sitter i omklädningsrummet, så gör Mattias Svanberg 1-0 via ett försvarsben.
5. När han sätter armbågen eller om det är knäet i en Norrköpingsspelare i hemmamatchen 2015 och samtidigt försämrar IFK Göteborgs chanser att vinna SM-guld
Det finns ju en del armbågar (och andra vassa kroppsdelar) att välja mellan, men vi har valt de två mest spektakulära, dels den på Une-Larsson borta, eftersom den är så ren och tydlig, och dels den här, eftersom det är hans mest omtalade. Det hade inte ens gått fem minuter i säsongens sista match när Rosenberg satte en armbåge (eller om det var ett knä) i ryggen på Linus Wahlqvist. Utvisning och 11 mot 10 för Norrköping i drygt 85 minuter. De knep guldet före IFK-bröderna i Göteborg, som ju såklart gnällde högt. Att Göteborg inte ens mäktade med att vinna sin match talades det tyst om.
6. När han jagade ikapp en Red Bull-back långt nere på deras planhalva och satte till, i första Salzburg-mötet på hemmaplan
Det är i hemmamötet mot Red Bull 2014 som Rosenberg efter cirka en minut jagar ikapp en Salzburg-försvarare långt nere i sydöstra hörnet av Stadion och trycker till honom när han ska spela iväg bollen. En markering av en som varit med förut. Ett sätt att visa att det kommer att smälla i den här matchen. Och en påminnelse om att det på planen finns en spelare som är beredd att göra nästan vad som helst – även dela ut rena tjuvsmällar – för att hans lag ska gå vidare. Underbart.
7. När han alldeles i slutet i hemmamötet mot Red Bull 2015 vräker omkull en Salzburg-försvarare och sen skriker åt honom att han kan dra åt helvete
Ni minns? Det är ett alldeles fantastiskt och sublimt ögonblick när matchen är på väg att dö ut och vi leder 3-0 och vi är klara för nytt Champions League-play off… men där Markus Rosenberg ändå liksom inte kan hålla sig. Hans personlighet kräver ett sista psykbryt i den här, en av hans största matcher i karriären. Obegripligt nog så bestämmer sig Michalis Koukoulakis, den 39-årige grekiske domaren (doktor till vardags), för att hålla inne med det solklara gula kortet.
8. När han vräkte in Pepe i reklamskyltarna och flinar som om han just sett en riktigt klassisk Monty Python-sketch, kanske den med den döda papegojan
Rosenberg är en dåre. Men han är vår dåre. Det finns ju fler sådana här spelare i olika klubbar runt om i Europa. Spelare som de egna fansen älskar men som motståndarna inte tål att se. Portugisiske försvararen Pepe är en sådan spelare. Han har betett sig som ett svin i många år. Och vunnit massor av titlar med Real Madrid och Portugal. Därför var det extra kul att se Rosenberg, i mötet med Besiktas hemma 2018, vräka in just Pepe i reklamskyltarna vid Norra Blå. Pepe hade mött sin överman.
9. När han först själv blir nedsparkad, sedan liggande sparkar efter Örebrospelare och efteråt inte tycker det var nåt särskilt
En sak dock: Markus Rosenberg har aldrig varit sämre karl än att han alltid kunnat be om ursäkt. När det varit på sin plats, alltså, som i fallet med Une Larsson-armbågen på plats fyra ovan. Men än härligare var det när han efter en del incidenter svarade som om han inte förstod frågan. Som när han liggande fredade sig med någon liten spark mot Örebro 2017. Han blev varnad, och efteråt undrades det om han inte tyckte att han sluppit lindrigt undan. »Nej nej, jag blev ju nersparkad. Sedan trampar någon på mig och jag reagerar. Inga konstigheter«, sa Rosenberg.
10. När IFK Göteborgs målvakt får sig en släng av sleven Felix vid Beijmos mål
Det här är en lite underskattad pärla. När vi slår Götet hemma 2019 och går upp i serieledning efter Felix Beijmos mål så passar Mackan på att knuffa till IFK:s målvakt Anestis på väg bort till målfirandet. Helt onödigt. Finns ingen anledning. Men när man ser reprisbilderna av målet så noterar man att Rosenberg gör det fullt medvetet. Allt för att upprätthålla myten om sig själv ända in i slutet.
Har vi glömt något? Det har vi säkert. Det är ju en del psykbryt att hålla reda på.
Finns det då någon annan under 10-talet som kan sägas vara i närheten av Rosenbergs temperament och humör? Ja, det slår oss när vi skriver detta att… hans lavett-kompis, vicekapten och kaffedrickare extraordinaire, Behrang Safari, faktiskt också har haft sin beskärda del av psykbryt. Vi skulle vilja lyfta fram följande tre för att visa på även det underbara iransk/lundensiska temperamentet:
1. När han blir utvisad mot IFK Göteborg hemma 2016, i slutminuterna vid ställningen 3-1, och får ett totalt bryt på IFK:s danske mittfältare Mads Albaek. Ni minns? Jeremejeff har gjort 2-1 i 77:e minuten, och Rosenberg har avgjort mötet med sitt 3-1 mål i 79:e minuten. Behrang har redan ett gult men kapar just Albaek bakifrån när han är på väg mot vårt straffområde. Det är ett ganska klart andra gula, inte mycket att snacka om. Men Safari får nån sorts flipp och bröstar upp sig mot Albaek, visar upp tre fingrar på ena handen, och ett på det andra, 3-1 till oss, kompis, och ger sig liksom inte, han bara fortsätter, lagkamraterna får dra honom av planen. Det är ett suveränt och sublimt ögonblick.
Foto: C More
2. När Johan Dahlin räddar den där övertidsstraffen borta mot Östersunds FK 2017 vid ställningen 2-2 och Rasmus Bengtsson springer fram och hånar straffsumpare Hoppcutt, och Behrang sedan blir vansinnig när Gero i ÖFK markerar en skallning mot Rasmus. Det går så långt att Lasse Nielsen får komma till undsättning och hålla i Safari, på samma vis som man håller i en kompis på fyllan som fått snedtändning på snubben framför sig i klubbkön. Det är ett vansinnesutbrott som aldrig riktigt vill ta slut.
3. Ja, utvisningen i den famösa hemmamatchen mot Östersund på våren 2017 är ju ännu ett suveränt sammanbrott. Man glömmer lätt bort hur Behrang handskas med Hossam Aiesh eftersom Franz Brorssons utvisning senare i matchen är ännu mer makaber. Men Safari får verkligen ett hundraprocentigt psykbryt när han ger Aiesh en redig lavett och sätter därmed laget i stor fara, eftersom han ju blir utvisad i 42:a minuten i en tajt och svår match, men det är ändå, på något besynnerligt vis, älskvärt.
Foto: Peter Lind, Himmelriket