34: Malmö FF tar tre 1-0-segrar på fem dagar (2011)

Förutom att vi tagit flest SM-guld, vunnit flest matcher och tagit flest poäng, tagit över ledningen i Maratontabellen, kvalificerat oss för flest europeiska gruppspel, köpt och sålt spelare för mest pengar, samt skaffat oss störst pengabinge, så finns det en annan sak som utmärker Malmö FF:s 10-tal: vi har spelat fler matcher än alla andra svenska lag. 

Det normala för ett lag som spelat i Allsvenskan under hela 10-talet – och det finns 6 lag förutom oss som gjort det: AIK, IFK Göteborg, BK Häcken, IF Elfsborg, Kalmar FF och Djurgårdens IF – är ju att man spelar sina 30 allsvenska matcher, samt ett gäng i svenska cupen, och någon gång då och då en liten hög i Europa. 

Vi har spelat 418 tävlingsmatcher under 10-talet. 302 i Allsvenskan (vi ska strax komma till varför den summan inte är 300, som den är för alla de andra lagen), 74 i europacuperna, 39 i svenska cupen samt 3 i svenska supercupen. Det är överlägset mest av alla svenska lag. Närmst därefter följer AIK på 388 matcher, och sedan Elfsborg på 385. För de andra lagen är det därefter en fallande kurva – IFK Göteborg 369, Häcken 362, Djurgården 342 – ner mot Kalmar FF på 331 matcher. 

Det är rätt talande. Vi har alltså spelat 70 matcher fler över de här 10 åren än, till exempel, Djurgårdens IF, laget vi slogs med det senaste SM-guldet om. Det är 7 extra matcher per år. Ofta på främmande plats, ofta med långa resor. Ofta med förslitningsskador som följd. Ofta utan att media ens tar upp det i rapporteringen. Det är klart att det påverkar, det är klart att det gör skillnad. Det är klart att det är en faktor. 

Nå, de här 302 allsvenska matcherna, då? När vi borde ha spelat 300, som alla andra som gjort 10 säsonger på 10-talet i Allsvenskan? Ja, den första »extramatchen« kom lördagen den 14 augusti 2010, hemma mot Gefle IF i den 19:e omgången, och varade i 45 minuter. Vi låg tvåa i tabellen, tre poäng efter HIF, så det var en viktig drabbning. Men det regnade hela dagen, och fortsatte regna rejält under match, så i paus, vid ställningen 1-0 till oss (mål av Agon Mehmeti just innan pausen, assisterad av Daniel Larsson), bestämde domaren (Sven-Martin Åkesson, från Kode) att matchen skulle avbrytas. Antagligen ett korrekt beslut. 

Efter en del diskussioner så meddelade man att matchen skulle spelas om redan dagen efter. Regnet hade ju upphört, Gefle var redan nere i Malmö, så det var lika bra att få den överstökad. Vår 1-0 ledning försvann dock, och Agons mål räknades aldrig in i någon officiell statistik. Ett gäng kreativa MFF:are satt dock uppe natten mellan lördag och söndag och sydde ett stort »1-0«-tifo som vecklades ut över hela norra läktaren inför omspelet. 

Vad värre var: HIF spelade sin match på lördagen utan bekymmer, och kunde ganska enkelt slå Kalmar med 4-1 hemma på Olympia. Nu var pressen på oss, sex poäng bakom Helsingborg. Men vi lät oss aldrig oroas, Daniel Larsson gjorde 1-0 i 30:e minuten och i andra halvlek kunde vi »göra om« 1-0 målet från dagen innan – Agon Mehmeti frispelad av Daniel Larsson – fast nu som 2-0. Vilket också blev slutresultatet. Två omgångar senare var vi förbi HIF och släppte sedan inte ledningen. 

Den andra »extramatchen« vi spelat under 10-talet varade i knappt 13 minuter och är en del av den svit om tre matcher på fem dagar hösten 2011 som vi nu ska få berätta om. Och då kan det vara på sin plats att också meddela att inget annat lag har haft ett lika pressat spelschema som vi hade då. Inget annat allsvenskt lag har tvingats spela tre matcher på fem dagar. Kan vara bra att komma ihåg när andra lag ibland gnäller för att de ska spela två matcher på en vecka. 

Det började så här: vi skulle möta Djurgården hemma på Nya Malmö Stadion i den 19:e omgången. En vacker lördagseftermiddag i slutet av juli. Vi hade slagit Rangers på Ibrox några dagar tidigare, och om några dagar väntade returen på hemmaplan. I Allsvenskan gick det däremot inte så bra: vi låg åtta, långt efter tättrion HIF, Elfsborg och AIK. Visserligen med en match mindre spelad (Häcken två omgångar tidigare, som vi fått flyttad på grund av europakvalspelet). 

Vi startade bra och såg överlägsna ut. Och redan i 6:e minuten gör Dardan Rexhepi 1-0 när han knallar in bollen i krysset från nära håll, efter fint förarbete av unge högerbacken Filip Stenström. Men i den 13:e minuten tvingas domare Martin Hansson avbryta matchen då djurgårdsklacken vid upprepade tillfällen kastar in bangers på plan. Matchen återupptogs aldrig och efter sju sorger och åtta bedrövelser bestämde SvFF:s disciplinnämnd att matchen skulle spelas om från start, långt senare. 

Då var vi framme i oktober och Allsvenskan var på väg att ta slut. Det fanns inte många datum att spela med. Speciellt inte som vi dessutom hade gått till Europa League-gruppspel. Och nu kom den där framskjutna matchen – Häcken på hemmaplan – ifatt och bet oss i baken. Det skulle komma att bli tätt med matcher, hur man än gjorde. Så man beslöt helt sonika att klämma in de här tre matcherna på fem dagar. 

– På torsdagen (den 13:e oktober i 27:e omgången) mötte vi BK Häcken hemma (en match som alltså var framflyttad på grund av vårt europaspel och egentligen tillhörde den 17:e omgången). 

– På lördagen (den 15:e oktober i 28:e omgången) mötte vi Djurgården hemma (en match som alltså avbrutits och flyttats fram till detta datum, och egentligen tillhörde den 19:e omgången). 

– På måndagen (den 17:e oktober) mötte vi Syrianska hemma (i den ordinarie 29:e omgången). 

Det hör till saken att vi, tre dagar efter den sista av dessa tre matcher, mötte Metalist Kharkiv från Ukraina i Europa League på hemmaplan. Och tre dagar efter det var det dags för sista omgången i Allsvenskan; Örebro på bortaplan. Svettigt värre. De här tre matcherna på fem dagar innebar såklart prövningar för ledarteamet. Och Rikard Norling meddelade också att man skulle komma att lufta hela spelartruppen. 

Vi vann alla de här tre matcherna. Vi vann dem allihop med 1-0. Och vi använde oss av 24 utespelare, vilket är hela spelartruppen exklusive målvakterna. Bara Johan Dahlin startade alla tre matcherna. Ingen av utespelarna startade i fler än två matcher. Det här var ju i ett läge när Malmö FF ännu inte var det monster vi är idag. Vi hade inte den ekonomin, vi hade inte den spelartruppen, vi hade inte de där enorma möjligheterna. Det är fortfarande imponerande när Uwe och laget under höstarna 2018 och 2019 spelade massvis med matcher och gick runt på flertalet spelare och ändå lyckades slåss på två fronter. Men det är, som sagt, ett annat MFF nu. Där och då, hösten 2011, så var vi verkligen inte redo för det här. Vilket på något vis gör den här prestationen, med nio inspelade poäng på tre allsvenska matcher, samt ett utslaget Rangers i Champions League-kvalet, ännu mer imponerande. 

Ska vi ta och gå igenom de tre 1-0 segrarna också? Först Häcken hemma: målet av Agon Mehmeti i den 60:e minuten. En fin frispark av Ricardinho som Agon möter med bakhuvudet och liksom lobbnickar in bakom Christoffer Källqvist i Häcken-målet. Här startade bland andra Miljan Mutavdzic, en ung Simon Kroon, samt Yago Fernandez. Bara 6 784 på läktaren, vår nästsämsta publiksiffra på hemmaplan i Allsvenskan under 10-talet, en kall och ruggig höstkväll. Norling fick för övrigt än fler problem med spelaruttagningen efter denna match eftersom Yago utgick skadad redan i den 18:e minuten (han blev sedan borta resten av säsongen), och Dardan fick rött kort i den 90:e. 

Andra matchen var Djurgården hemma. Drygt 13 000 på läktaren. En varm och solig lördag eftermiddag. Filip Stenström och Tobias Malm som ytterbackar, Jeffrey Aubynn som innermittfältare bredvid Wilton, och inhopp för bägge bröderna Nazari; Amin och Omid. I första halvlek såg Djurgården klart bättre ut och man minns framförallt en sinnessjuk dubbelräddning av Johan Dahlin efter en hörna. Men på tilläggstid i första halvlek så fixar Wilton fram en frispark i bra läge som han sedan själv slår i mål, 1-0, via muren, bakom en chanslös Pa Dembo Touray. I andra halvlek kontrollerar vi matchen. 

Tredje och sista matchen var då Syrianska hemma. Blott 6 715 på läktaren, vår allra sämsta publiksiffra hemma på Nya Malmö Stadion i Allsvenskan på 10-talet. En höstruskig måndagskväll med en debuterande Filip Helander (18 år gammal) som mittback bredvid Daniel Andersson. Vi fick även se Alexander Nilsson och Miiko Albornoz som yttermittfältare på var sin kant. Målet kommer i den 51:a minuten genom Agon Mehmeti. En lång, svepande, underbar långboll från Miiko når Agon, som direkt trycker till med vristen. Hur snyggt som helst. Målfirande ut mot Roys hörna, avsliten tröja och, såklart: »Tunn som en rögad ål« från klacken.

Fotnot: man tycker lite synd om Filip Stenström, lovande högerback som aldrig riktigt blommade ut och som idag nog är mer känd för att han är gift med Elin Rubensson, som vunnit 4 SM-guld med FC Rosengård och var med och tog OS-silver med Sverige 2016, samt VM-brons ifjol. Filip fick avsluta karriären redan som 23-åring på grund av sviterna efter flertalet hjärnskakningar. I alla fall: han assisterade ju Dardan till 1-0 målet i den avbrutna och annullerade matchen mot Djurgården. Hans enda poäng i Malmö FF. Som nu alltså inte räknas. Bittert.