Foto: Peter Lind, Himmelriket
Åge Hareide vinkade adjö till oss på Santiago Bernabeu. Det var december 2015 och vi visste inte vad som väntade härnäst. I alla fall inte på tränarfronten. En dryg vecka in på det nya året presenterades ett val som för många – förmodligen till och med de flesta – framstod som både en blixt från en klar himmel och ett totalt oskrivet kort. Danske Allan Kuhn traskade in i pressrummet tillsammans med Daniel Andersson, satte sig vid bordet, tog emot medias frågor och drog vid presskonferensens slut på sig MFF-kavajen.
Den som rotade riktigt långt ner i sin minnesbanks allra dammigaste valv kom upp med en mittfältare som gjort några säsonger för Örgryte i slutet av 1990-talet. Han hade också ganska många tränarår på sitt CV, men de flesta av dessa hade han jobbat som assisterande. Mest hade han verkat för AaB i Aalborg, där han varit med och vunnit ligatiteln så sent som 2014. Dessutom var han Erik Hamréns assisterande när Aab vann 2008.
I supporterkretsar tycktes och tänktes det såklart olika saker. Men att det, efter två Champions League-år, var ett oväntat omeriterat tränarval får nog ändå sägas vara en vitt spridd uppfattning. Många var en smula förvånade.
Kuhn själv pratade om tre K:n som övergripande principer för sin tränarfilosofi. Kärlek, Krav och Konsekvenser. Kort efter sin ankomst fick han in två tunga pjäser i nyförvärven Anders Christiansen och Vidar Örn Kjartansson, även om vi kanske inte insåg exakt hur tung den i alla fall förstnämnda värvningen var. Nu var det upp till bevis. Det här var ju revanschens år, efter den nesliga femteplatsen 2015. Lennart behövde återbördas till sin hemort, och helst skulle vi också vinna cupen och komma ut i Europa igen.
Tävlingssäsongen kom igång. Det började inte tokigt alls. Sirius, Ängelholm och GIF Sundsvall avfärdades i cupens gruppspel. I kvartsfinalen besegrades Norrköping med 1-0 efter mål av Vidar Örn, som annars haft det lite trögt under sin första tid i klubben.
Vi lottades mot Kalmar i semifinal. Och där någonstans dök den då upp, hans sång. Författad av Jakob Kjelldén och med melodi lånad från »Santa Claus Is Coming To Town«.
Han drikker ikke sprut
Han köber ikke porn
Han ryger ikke hasch bag Hovedbanegårn
Allan Kuhn, han tränar vårt lag.
»Lag«, således, inte »hold«. Och man sjöng liksom den sista meningen på svenska. Eller snarare: så som en dansk skulle härma svenska. Jaja, det finns det säkert nån bra förklaring till detta.
I alla fall: Riktig fart fick hyllningen när Allans dotter Josephine sjöng in den och publicerade på Twitter. Spridningen var snabb och kraftfull, och Allan Kuhn själv kommenterade det med »hun er ikke normal, den tös«. Sången skrålades på läktaren under säsongens gång.
Men trots att den allsvenska titeln återtogs fick Allan Kuhn bara ett år i klubben. Det ryktades om spelarmissnöje och att han, som det heter, »tappade omklädningsrummet«. Den där cupsemifinalen mot Kalmar vann vi visserligen, men cupfinalen mot Häcken förlorades på ett svårglömt och brutalt sätt (ett sår det fortfarande luktar unket var om). Därmed blev det såklart inte heller nåt Europaspel. Kuhn fick också kritik för att han inte gav de unga spelarna tillräckligt med speltid.
Dock ska det ju aldrig glömmas bort, eller förringas, att han är en av våra guldtränare. För det förtjänar han våra för evigt lyfta hattar. Det var också otroligt snyggt att se honom komma in på plan för att delta i guldfirandet 2017, något som för övrigt för ett antal korta sekunder återupplivade hans sång. Den satt fortfarande som en smäck.
Allan Kuhn blev så småningom tränare för Hobro, men fick sparken därifrån i februari 2019. Idag är han expertkommentator för danska TV3 Sport.
Foto: Peter Lind, Himmelriket