Foto: Henrik Larsson
Madrid i oktober. Strålande sol, shortsväder – men en behaglig värme, inte den där dallrande, stekande knallhettan som sydeuropeiska städer kan knäa under mitt i högsommaren.
Så såg det i alla fall ut i den spanska huvudstaden i slutet av oktober 2014. Fast vi hade nog tur med vädret, för det är tydligen så att årets tionde månad normalt sett är den blötaste där.
Madrid är kanske inte riktigt en turistdestination av samma kaliber som Barcelona, men staden har självklart massor att bjuda på ändå. Vi traskade exempelvis iväg till Prado-museet. Pampiga salar, storslagna utställningar, men samtidigt: för den som, likt författarna av dessa torftiga textstycken, inte alltid känner sig helt hemma i finkulturella sammanhang kan ju den här sortens sevärdheter te sig lite enformiga. Man blir liksom lite mätt på alla bibliska motiv och målningar av gamla kungliga och adliga 1600-talstjockisar. Hursomhelst, en kort promenad bort ligger ett annat museum: Reina Sofia. Här hänger bland annat Picassos Guernica. Ett »avadådå« är förvisso nästan alltid på sin plats, men det här är en tavla med potential att överväldiga även den mest svårimponerade konstdyslektiker.
Vad kan man då säga om Plaza Mayor, som ju rubriken ovan antyder att det här ska handla om? Torget stod färdigt 1619, och är byggt på en plats där det idkats handel sedan 1400-talet. Plaza Mayor är 129×94 meter stort, och inkapslat av byggnader – torget nås inte via bilgator, utan genom överbyggda arkader eller portaler. Det ger det något av en inomhuskänsla. Uteserveringarna är förstås talrika där inne runt den stora öppna rektangeln i mitten. Den 22 oktober 2014 målades hela Plaza Mayor ljusblått. Drygt 2 000 MFF:are hade tagit sig ner, och framåt eftermiddagskvisten befann sig många av dem på detta torg i centrala Madrid. Ölen, de insiktsfulla analyserna och de högintellektuella samtalen flödade. Och emellanåt studsade sångerna mellan husväggarna där inne i avskärmningen. Det var vackert, vi var i Europa, i Champions League, och det fanns ingen som helst anledning att be om ursäkt för det.
Låt oss då ta en titt på det sportsliga. Det allsvenska guldet hade vi denna fabulösa säsong säkrat ett par veckor tidigare. I Champions League var det den tredje gruppspelsomgången som väntade, och gruppen var efter de två första rundorna helt jämn. Alla fyra lagen – vi, Atletico, Juventus och Olympiakos – hade vunnit en match var.
Sedan några år tillbaka spelar Atletico sina hemmamatcher på en arena som heter Wanda Metropolitano, och som ligger en bra bit utanför Madrids centrum. 2014 var det rödvitrandiga laget emellertid fortfarande kvar på – måhända slitna, men klassiska – Vicente Calderon. Dit är det blott ett par kilometers promenad från Plaza Mayor.
Det beror säkert på vem man frågar, men vi vill gärna påstå att atmosfären på vägen dit (och för all del, från) var vänskaplig. Människor i Atleticos färger nickade och log åt oss. Nedlåtande eller respektfullt? Inte lätt att veta. Men det var en afton då det inte fanns någon anledning för misstro.
Vi började så bra som man kunde hoppas. Första halvlek avslutades med att Magnus Eriksson skruvade en frispark över Atletico-målet. Visst hade spanjorerna varit bättre, och också kommit riktigt nära ett par gånger. Men det stod 0-0 i paus. På läktaren tittade vi på varandra. Höjde ögonbrynen, slog ut med armarna. Vi höll emot, mot den regerande La Liga-mästaren; mot det lag som haft ledningen långt in på övertid i den Champions League-final som spelats några månader tidigare (2014 vann till slut Real Madrid Champions League, efter att ha kvitterat i finalens 93:e minut och sen sprintat ifrån till 4-1 i förlängningen).
I andra halvlek rämnade fördämningarna. I en av tolv halvlekar under Champions League-spelet 2014 klappade vi ihop. Detta var denna. Det hade inte gått mer än tre minuter innan Atletico trixade sig genom från vänsterkanten och Koke avslutade från nära håll. Efter en dryg kvart kom tvåan. Ett typiskt Mario Mandzukic-mål: från nära håll, buffligt, brötigt, orent. Direkt efter kom trean, ett skott från Antoine Griezmann som Robin Olsen såg ut att ha klarat, men som efter en hög båge uppe i luften studsade in i mål.
Vi var inte alldeles förlamade. Markus Rosenberg hade en bra chans efter frispark, men fick inte iväg avslutet. Och Emil Forsberg avslutade strax utanför efter en solorusch.
Tråkigt nog rann det ändå iväg i slutet. Diego Godin knoppade in en hörna och Alessio Cerci fångade upp en stolpretur och skruvade in bollen i bortre på övertid.
Vi stannade i Madrid ett par dagar efter matchen. Turistade. Åt mat som säkert var god. Traskade runt och tittade på saker. Köpte presenter till barnen. »Five is too much«, sa en kypare med Fawlty Towers-Manuel-brytning dagen efter matchen. Och jo, det hade han väl rätt i. Men det vi tog med oss hem, det var minnet av ett himmelsblått Plaza Mayor.
Foto: Henrik Larsson