90: HBK gör två mål på HIF i kvalet (2016)

Skadeglädjen är den sannaste av alla glädjeyttringar. Vi kan förneka det bäst vi vill. Vi kan lyssna till Schopenhauer som såg det som ett bevis på »djup moralisk värdelöshet« eller till Kierkegaard som kallade det för »en ännu fulare kusin till avundsjukan«. Men om vi lodar vår själs djup så vet vi att skadeglädjen är den allra renaste, starkaste och sannaste av glädjeyttringarna.

Vilket osökt för oss till den här söndagseftermiddagen i slutet av november 2016 på Olympia.

Det var bäddat för katastrof. HIF hade ett otroligt överskattat lag som levt över sina tillgångar en längre tid. Man hade dessutom legat över kvalstrecket en bit in i säsongen, och därmed vaggats in i en sorts »det-kan-inte-hända-oss-säkerhet«. Efter 10:e omgången låg man på en trygg 9:e plats, efter 15:e omgången hade man sjunkit till 12:e plats, men hade fortfarande fyra poäng ner till kvalstrecket. Men sedan började raset. De kommande sju omgångarna tog man 1 ynka poäng, och inför den 23:e omgången låg man cementerade på kvalplats, och hade fem poäng upp till säker mark. Ändå gick man sedan in i kvalspelet med en ganska positiv känsla då man hade vunnit de två sista allsvenska matcherna och därmed hållit Gefle IF bakom sig och sluppit direktnedflyttning.

I kvalet fick man Halmstads BK, som alltså slutat trea i Superettan bakom Sirius och AFC. Första matchen på Örjans Vall slutade 1-1 och det var ändå fördel HIF inför returen. HBK hade inte på något vis imponerat.

I tevesoffan så var det här en otroligt skön ångestmatch att få ta del av. Vi hade redan vunnit Allsvenskan och satt nöjda i båten. Skulle HIF klara sig kvar kunde man hänvisa till derbyna och enklare bortaresväg. Skulle HBK ta sig upp kunde man ju skratta gott åt helsingborgsdebaclet. Man njöt där man satt och insöp den annalkande katastrofen.

Det var en usel match. Två mediokra lag. Inga riktiga målchanser. HIF:s lag med spelare som Matt Pyzdrowski, Jonatan Olsson, Frederik Helstrup, Jesper Lange och Amethyst Bradley Ralani (ja, vi är lika frågande som ni när vi ser de här namnen) hade egentligen bara siktet inställt på att klara 0-0 och därmed rädda kontraktet.

I den 82:e minuten rann så Jordan Larsson igenom och gjorde 1-0. Kanske var det här det avgjordes. HIF firade som att de nu var klara för Allsvenskan. Men det verkade inte bekomma någon av HBK-spelarna. Och Larssons mål visade sig bli något av en pyrrhusseger. Förutsättningarna hade ju inte förändrats. Halmstad var fortfarande tvunget att göra mål. Det såg ut som att HIF:s spelare slappnade av, samtidigt som HBK:arna släppte på bromsen.

De sista minuterna blev underbart dramatiska. I 87:e minuten gled HBK:s vänsterback Andreas Bengtsson in i straffområdet och revs ner av HIF:s Ralani. Danske mittbacken Marcus Mathisen stegade fram och dunkade in 1-1. Bara någon minut senare så hade Halmstad etablerat tryck uppe vid HIF:s straffområde när bollen damp ner hos samme Mathisen. Han drog plötsligt till med vänstern, fel fot faktiskt, och bollen seglade fint in i höger hörn, lågt och välplacerat.

Nu spelade vi på övertid och hastigt och lustigt hade alla insett vad som höll på att ske. Hela Helsingborgs lag såg chockskadat ut. Det var inte tråkigt att bevittna.

Det ska också sägas att i HBK då spelade legendaren Ivo Pekalski. Två SM-guld för oss, och målskytt i den där mustiga 3-0 krossen av Helsingborg 2012 i ösregnet på Nya Malmö Stadion. Nu stod han på Olympia med ett brett leende efter att ha sparkat ner HIF i Superettan. Man unnade honom det.

Efterspelet var nästan lika underhållande som matchavgörandet. HIF-fans tog sig in på planen, slet tröjan av Jordan Larsson, alltmedan Henke gick i försvarsställning. Samtidigt stod en sportchef eller var det en VD i rutan och förklarade hur bra det här ändå skulle bli för Helsingborgs IF. Det blev nästan för mycket av det goda.

Det här blev också en sorts revansch för 1999. Året då Helsingborgs IF vann Allsvenskan och vi samtidigt åkte ur. Ni minns det säkert. Det finns ingen anledning att strö salt i gamla, men fortfarande infekterade, sår. Men 17 år senare var det så dags för payback. Vi hade ju redan säkrat det allsvenska guldet en dryg månad tidigare när vi vunnit med 3-0 mot Falkenberg på Falkenbergs IP, men här kom den ljuvligt smakfulla chasern till den redan svepta, starka men välbalanserade, shoten.

Det kanske kan kännas småaktigt och torftigt att fokusera på en annan klubbs nedgång i en sådan här sammanfattning. Och ja, visst är det så. Men supporterskapet är ju ofta just så. Oresonligt, barnsligt, enögt, och småaktigt. Det är så himla skönt att slå sig på knäna, peka finger och brista ut i gapskratt åt en konkurrents tillkortakommande. Det är inga känslor vi är stolta över, men vi behöver heller inte låtsas att de inte finns. De ingår. Nå, 99 av de 100 höjdpunkterna på den här listan handlar om vår egen förenings förträfflighet. Så det är väl inte hela världen om en procent utgörs av ett hån mot en av våra, historiskt sett, största rivaler? Men det har också fått oss att fundera kring vilka andra motgångar hos konkurrenter som skulle kunna platsa på en sådan här lista. Och då har vi kommit fram till följande…

… när det visar sig att IFK Malmö ligger så risigt till ekonomiskt cirka 2013-2014 att deras ungdomslag tvingas städa efter oss på Nya Malmö Stadion, som en del av en avbetalningsplan för att kunna betala tillbaka det de var skyldiga oss, och man med gott samvete bara kunde kasta allt skräp på marken

… när vi säkrar vårt 20:e SM-guld med pompa och ståt 2017 och samtidigt har våra gamla spelare Pontus Jansson och Robin Olsen sponsrat ett plan som cirklar över Gamla Ullevi med texten »Mesta mästarna« och två stjärnor, på samma gång som IFK rasar ihop, får stryk med 3-0 av GIF Sundsvall och hamnar på en slutgiltig tiondeplats

… när någon av alla de andra allsvenska lagen försöker sig på att kvala in till europeiskt cupgruppspel och fatalt misslyckas

… när Östersunds FK:s bubbla slutgiltigt spricker och allt man anat visat sig vara sant, Daniel Kindberg döms till fängelse, de tvingas sälja spelare, och förhoppningsvis går i konkurs

Men inget slår den varma och livgivande känslan inom en när HBK skickar ner HIF i Superettan den här höstdagen 2016.