Foto: Emma Watson
Johan Dahlin är en av de där spelarna som spelat så länge i klubben, och som vuxit ihop med föreningen, att man ser på honom som malmöit. Det är få förunnat att få den stämpeln. Men Johan har den, och det är inte bara för att han under åtta säsonger varit seriens bästa målvakt, utan även för hans personlighet, hans attityd, hans älskvärdhet.
Det känns, från läktaren, på sitt eget lågmälda sätt och utan stora åthävor, som att han älskar att spela i Malmö FF.
Det finns många viktiga ögonblick att lyfta fram i Johans karriär hos oss, även om de flesta kanske inte är så spektakulära. Här har vi nog också Dahlins storhet: han behöver sällan göra de spektakulära räddningarna. Han står ju alltid rätt och fattar alltid de korrekta besluten. Det ser lätt ut, när Johan står i mål, även om det såklart inte är lätt. En annan bra sak är att Dahlin bara verkar bli bättre och bättre. Han fyller 34 i september, men har nog aldrig varit skarpare. Vilket inte minst Europa League-gruppspelet under 2019 visade. I vissa matcher spelade han nästan på en egen nivå.
Så, det finns inte jättemånga teveräddningar att plocka fram för att exemplifiera Johan Dahlins storhet. Men det finns en straffräddning i utsatt läge i 95:e minuten, när laget vacklade, och vi supportrar verkligen behövde det. Låt oss prata om den.
2017 var ju på det stora hela ett otroligt år. Vi ledde Allsvenskan med rejäla 12 poäng efter den 18:e omgången, då vi lite orättvist men oerhört skönt slagit Djurgården borta med 1-0, efter ett sent självmål som Mattias Svanberg instigerat. En förkrossande ledning som såklart blev svår att hålla i. När man leder så överlägset är det lätt att slappna av och inte ge 100 procent i alla lägen. Det behövs ju inte. Ändå krossade vi Kalmar hemma med 6-0 (med sex olika målskyttar) omgången efter.
Men sen skulle det komma lite grus i maskineriet. Vi förlorade borta mot AFC med 3-1, därefter fick vi bara 2-2 hemma mot IFK Göteborg, och så följde en 1-2 bortaförlust mot Örebro. En poäng på tre matcher. Ingen panik men lite, lite oro. Nå, så slog vi Bajen hemma med förlösande 4-0, men AIK och Djurgården fortsatte att gå bra så när omgång 24 anlände så ledde vi serien med sex poäng före just Djurgården, som visserligen redan spelat sin match i den här omgången, 2-2 borta mot Elfsborg, kvällen innan.
Den här matchen spelades den 20:e september uppe i Östersund. Det var griskallt, pinande vind och rätt usel sikt från bortaläktaren uppe på Jämtkraft Arena. Det tog lång tid att ta sig dit, med mellanlandning i Stockholm, och det kostade en smärre förmögenhet, inklusive hotellboendet matchkvällen. När så ÖFK tilldelades en straff vid likaläge i matchens absolut sista skälvande sekunder så kändes det nattsvart, inte bara för MFF som nu var inne i en ond trend, utan även för oss tappra själar som tagit oss ända upp i ociviliserat obygdsområde för att bevittna matchen. »Ska det vara ett sånt här jävla år«, hann man tänka på läktaren. Men det skulle det inte.
Vi var egentligen bättre än Östersund, sett över hela matchen. Och då ska man komma ihåg två saker. Det första är att vi saknade både Markus Rosenberg och Anders Christiansen, bägge avstängda efter för många gula kort. Det andra är att det här var ett Östersund som peakade den här hösten, med en femteplats i tabellen (bara tre poäng från tredjeplatsen), och ett Europa League-gruppspel som man mycket starkt slutade tvåa i. Det Graham Potter-ledda laget innehöll spelare som Fouad Bachirou, Tom Pettersson, Sotirios Papagiannopoulos, Ken Sema, Saman Ghoddos, Hosam Aiesh, Brwa Nouri, Curtis Edwards och Dennis Widgren. En nästan ofattbar samling spelare som nu alla spelar i större och bättre klubbar, såväl inrikes som utomlands. Så återigen: vi var bättre än Östersund i den här matchen, och förtjänade att vinna. Vi ledde också matchen med 2-1 när vi närmade oss full tid.
1-0 kom i den 25:e minuten. Ett snabbt inkast landade hos Carlos Strandberg, som serverade Alexander Jeremejeff inne i straffområdet. En elegant snurrfint senare så hade Erdal Rakip dykt upp och rullat in 1-0 med sin vänster. Domare Stefan Johannesson hade dock gett sig fan på att ge Östersund en chans att vinna matchen, och gav dem i andra halvlek tre högoktaniga möjligheter, helt på egen hand. Först en billig straff i 49:e minuten, när Lasse Nielsen möjligen får bollen på armen, som sedan Brwa Nouri rullar in, men som Dahlin är ytterst nära att ta. I 66:e minuten snodde Lewicki så bollen av sin framtida mittfältspartner Fouad Bachirou och pangade in 2-1 från distans. Matchen rann iväg, vi hade bra koll. Det närmade sig 90 minuter. Men sen skulle alltså Johannesson fortsätta sin kamp för den jämtska överhögheten.
2-2 kom på en, visserligen vacker, men felaktigt dömd frispark i bra läge, av Ken Sema. Dahlin var på den, men kunde bara tippa den i ribbans underkant och in i mål. Klockan stod på prick 90 minuter. När uret visade 94:20 så rusade Jamie Hopcutt in i straffområdet och kastade sig. Rasmus Bengtsson var där, men markerade bara närvaro. En superfilmning. Som Johannesson givetvis gick på. Filmaren Hopcutt tog själv straffen, lågt och ganska hårt i Dahlins högra hörn, en bra straff, men Johan var nere snabbt och fångade in den i skopan. Åh, vilken lycka!
Direkt efter straffen blev det en sorts kalabalik. Rasmus Bengtsson sprang fram till Hopcutt och skrek något, enligt snyftartiklarna i tidningarna dagen efter så hade han kallat honom »horunge«. Att Alhaji Gero hade sprungit fram och slagit ner Bengtsson efteråt (vilket han också fick rött kort för) togs inte upp. Det ansågs tydligen inte så farligt. Man får ju hoppas att Jamie Hopcutt överlevde denna svåra smädelse.
Den här Östersund-poängen inledde sedan guldmanifesterandet. Vi mosade Elfsborg med 6-0 hemma i matchen efter, slog Halmstad hemma med 2-0 och säkrade sedan guldet i omgång 27 då vi bortaslog Norrköping med 3-1. Det går alltså att se Johan Dahlins straffräddning i den 95:e minuten i den här matchen som den lilla gnistan som återstartade guldlaget 2017.
En sak till: att Johan Dahlin har kontrakt med oss fram till och med 2023 känns mest av allt som en ynnest.
Foto: Peter Lind, Himmelriket